lördag 29 oktober 2016

Nedflyttningen en logisk följd av utvecklingen - så skyll inte på DC-kapten Rosengren


Vem eller vilka ska lastas för att Sverige för första gången förpassats till division II i Davis Cup?
De som kommer på tanken att skylla på DC-kapten Fredrik Rosengren gör det alldeles för lätt för sig.
Ändå hör jag ganska ofta kommentarer om att Sveriges svaga DC-facit under de fyra senaste åren beror på Rosengren.
Hur menar de som tänker så? Att Rosengren på denna tid skulle plockat fram en eller ett par världsstjärnor trots att spelarmaterialet inte har den potentialen?
Nej, i mina ögon handlar det om ett kollektivt ansvar, från klubbnivå, vidare över regionerna och upp till Svenska tennisförbundet.
Det bedrivs mycket bra arbete i många klubbar där ungdomarna har kul tillsammans och får bra motion.
Men vad gäller att hitta och förädla talanger finns på killsidan ett enormt stort utrymme till förbättring. Någon sådan är inte i sikte så länge verksamheten fokuseras på bredd och de gedigna elitsatsningarna – ska inte förväxlas med tidigt specialisering - lyser med sin frånvaro.
Då Johan Brunström och Isak Arvidsson nyss förlorade dubbelmatchen mot Jonathan Erlich och Dudi Sela (3-1) var det svenska hoppet ute i ödeskvalet mot Israel. 0-3 i matcher och en svensk setvinst är ett endast marginellt sämre resultat än vad det fanns fog att tro på. Svensk herrtennis av i dag är inte bättre än så här så det finns ingen anledning att prata om fiasko.
Nästa år blir det division II-spel och möte med Tunisien vars ankare Malek Jaziri är rankad 61. Bakom 32-åringen är det tunnare så visst finns det visst hopp om att Sverige bryter den tre matcher långa förlustsviten och tar sin första seger sedan oktober 2015 då Danmark besegrades i ödeskval.
*
I artikelserien om nedmonteringen av det svenska tennisundret skrev jag att 1997 års hemmafinal mot USA blev ett ekonomiskt fiasko. Så var det också. Men nämnas ska ändå att det var folkligt, festligt och fullsatt i Scandinavium eftersom biljetterna reades ut till klubbarna.

Möt två 15-åriga jättelöften som siktar mot världstoppen

Många unga tennistalanger drömmer om att bli världsstjärnor. Några få visar tidigt att de har något extra. Challenge träffade i dag just två sådana jättelöften í Djursholm där ITF-turneringen Djursholm Ladies avgörs.

                                                      

70 år efter första bragden krävs ännu en av DC-laget


70 år efter den första 0-2-vändningen måste Sveriges Davis Cup-lag svara för bedriften ännu en gång – annars blir det historisk degradering.
Sverige har vänt 0-2 vid sex tillfällen - mer än något annat land - och ”Undret i Varberg 1946” och ”Bragden i Bratislava 1998” är två av klassikerna.
”Tokvändningen i Tel Aviv” kan väl i alla fall vara ett arbetsnamn om Sverige i helgen vänder 0-2-underläget till seger i ödeskvalet mot Israel.
Elias Ymer föll i går med 0-3 mot Amir Weintraub och Markus Eriksson med 0-3 mot Dudi Sela och i dag är det dubbelparet Johan Brunström/Isak Arvidsson som ska försöka hålla hoppet vid liv till söndagens två avslutande singlar.
Vid förlust mot Israel åker Sverige för första gången i historien ner i division II där i så fall Tunisien svarar för motståndet nästa år.
Här vändningarna som kanske kan gjuta mot i DC-kapten Fredrik Rosengren och hans spelare:
•1946 i Varberg: Sverige-Jugoslavien
•1992 i Vancouver: Sverige-Kanada
•1994 i Göteborg: Sverige-USA
•1995 i Köpenhamn: Sverige-Danmark
•1998 i Bratislava: Sverige-Slovakien
•2013 i Helsingborg: Sverige-Danmark


fredag 28 oktober 2016

Peterson till semifinal i USA

På väg mot topp-100
Efter ett drygt månadslångt tävlingsuppehåll är Sverigetvåan Rebecca Peterson tillbaka på touren
– och det med besked.
För bara några minuter sedan slog 21-åringen från Järfälla in matchbollen mot Alize Lim (6-3, 3-6, 6-4) och säkrade med det en semifinalplats i 50 000-dollarturneringen i Macon, USA.
Peterson hade i skiljeset 2-0, 5-2 och matchbollar vid 5-3 i egen serve. Att hon efter att ha tappat det gamet bröt blankt visar på mental styrka.
Peterson är rankad 125 och har alla möjligheter att nå sin bästa rankning i karriären (hon låg 119 i maj i år) innan säsongen är över. Hon har totalt fyra 50 000-dollar-turneringar på schemat under USA-turnén.
I semifinalen väntar segraren mellan Francesca di Lorenzo och kvalspelaren Danielle Rose Collins.



Styrkebesked av Cabaj Awad


Semifinalklara Cabaj Awad
Tolv svenskor fanns i startfältet i veckans 10 000-dollar-turnering i Djursholm. Då det på lördagen är
dags för semifinaler är 20-åriga Jacqueline Cabaj Awad enda kvarvarande hemmahopp i singel.
Precis som sin tredjeseedade kvartsfinalmotståndare Tess Sugnaux hade Cabaj Awad en närmare fyra timmar lång match dagen innan i kroppen och nu var det inget snack om vem av dem som är starkast. Cabaj Awad släppte bara två game och möter i semi rumänskan Laura-loana Andrei.
Den andra semifinalen blir ett högintressant möte mellan skönspelande titelförsvararen Julie Gervais (som förhoppningsvis är återställd efter ryggbesvären som plågade henne i slutet av mötet med Ida Jarlskog) och 15-åriga polska jättelöftet Iga Swiatek som fick wild card till kvalet.
Mirjam Björklund och Brenda Njuki säkrade i dag en plats i lördagens dubbelfinal där Andrei och Anna Klasen väntar.

torsdag 27 oktober 2016

Hoppas "Mackan" Eriksson ger belackarna svar på tal


Markus Eriksson får förtroendet i andrasingeln mot Israel
Markus Eriksson är 26 år och rankad 456.
Han når förmodligen aldrig ATP-nivå och kommer kanske att tillbringa resten av sin karriär i vad spelarna själva kallar ITF-träsket.
Lika fullt är ”Mackan” viktig för svensk tennis. Han är en enorm kämpe som ger allt på alla träningar och bland andra har Mikael Ymer uttryckt hur givande det är att träna med göteborgaren.
Eriksson har en kantig spelstil och inte mycket gratis. Just därför beundrar jag honom på något sätt ännu mer.
Han är en långt bättre förebild för ungdomar än vad många av hans mer talangfulla landsmän är. Under de senaste fyra åren har Svenska tennisförbundet fån olika håll fått kritik för att de lagt resurser på äldre spelare som bland andra Eriksson istället för på lovande 15-16-åringar. Jag vet inte hur mycket Eriksson känt av det men hoppas att han i ödeskvalet mot Israel kan ge belackarna svar på tal.
Enligt rapporterna från Tel Aviv har Eriksson imponerat på träningarna och så har det vid några tidigare tillfällen sett ut inför DC-matcher utan att han sedan fått spelet att lossna då allvaret börjat.
Det skulle vara grymt glädjande om han får det under helgen och då först i fredagens andra singel där ”Mackan” ställs mot hemmaettan Dudi Sela.
Vad är att vänta av Elias Ymer i den inledande singeln mot Amir Weintraub? Stockholm Open gav två olika bilder av den överlägsne Sverigeettan. I singel tappade han energi och självförtroende mot tyske kvalspelaren Tobas Kamke medan Elias i dubbeln i par med brorsan Mikael sprudlade av adrenalin och glädje. Önskar att han tar med sig den känslan in i singeln och inte känner press att han måste ge Sverige 1-0.
Att Johan Brunström – som inte var med i den först nominerade fyramannatruppen – skulle gå in i laget vid torsdagens lottning var givet. Inte minst genom sin rutin är han oerhört värdefullt såväl på som utanför banan och då extra mycket så denna gång eftersom den israeliska publiken är mycket patriotisk. Brunström bildar par med Isak Arvidsson och de har en DC-dubbel tillsammans bakom sig.

Trots sportslig succé blev Davis Cup ekonomiskt fiasko


Den tredje och sista delen i serien om hur Sverige förvandlats från stormakt till lilleputtnation i Davis Cup. Då de två första delarna upprört en del känslor vill jag utfärda en varning.
Läsare som menar att den stolta svenska tennistraditionen ska förtigas eftersom den är betungande för efterföljande generationers spelare gör bäst i att inte läsa detta inlägg. I texten finns nämligen avsnitt som kan orsaka obehag då de belägger att svensk herrtennis av idag inte är lika bra som den varit.
Läsning sker på egen risk.
-

Davis Cup-final 1997 mellan Sverige och USA som ställde upp med fixstjärnorna Pete Sampras och Michael Chang.
Det var bäddad för tennisfest.
Det blev sportslig succé och ekonomiskt fiasko.
Jonas Björkman besegrade Chang, Magnus Larsson ökade med seger mot Pete Sampras (som vid 1-1 i set tvingades ge upp i början på tredje) och Björkman/Nicklas Kulti säkrade titeln gnom dubbeltriumfen mot Todd Martin/Jonathan Stark. Att Kulti fick vara med och avgöra kändes extra skönt eftersom han året innan och trots matchbollar förlorat den avgörande singeln i finalen mot Frankrike.
Den ekonomiska krisen gick dock inte att dölja. Trots fyra hemmamatcher gjorde förbundet 1997 en förlust på runt 1,5 miljoner kronor och intresset för finalen mot USA i Scandinavium var så svagt att biljetterna reades ut.
Förbundets verksamhet hade redan tidigare dragits ned med 20 procent på grund av svag ekonomi och nu förvärrades situationen ytterligare.
Året därpå fortsatte den sportsliga succén med finalseger borta mot Italien. Hemmalagets stjärna Andrea Gaudenzi var tillbaka efter axeloperation men var ett stort frågetecken. Chansningen sprack. I en mycket dramatisk och minnesvärd match gav Magnus Norman Sverige 1-0 sedan hemmafavoriten-som haft 2-1 i set – tvingades ge upp vid 6-6 i femte.
Matchen blev också minnesvärd eftersom tv valde att bryta den gastkramande thrillern för att sända Björnes Magasin. Ett stycke tv-historia.
Magnus Gustafsson ökade på till 2-0 och Björkman/Kulti säkrade Sveriges sjunde titel.
Det är ockå den senaste. Verkligheten hade börjat komma ifatt svensk tennis.
Efter förlust i första omgången mot Slovakien åkte Sverige genom kvalförluster borta mot Österrike 1999 ur Elitdivisionen för första gången.
Platsen återtogs året därpå tack vare segrar mot Finland och Indien och sedan följde fyra stabila säsonger (semifinal som bäst) som ändå inte bjöd på några högtidsstunder av slaget svensk tennis blivit bortskämt med.
Fem av de efterföljande åtta säsongerna tvingades Sverige kvalspela. Hoppet om en ny stark era tändes ändå 2011 då Joachim ”Pim-Pim” Johansson gjorde comeback i matchen mot Ryssland. Plötsligt stod och föll Sverige inte längre med Robin Söderling och ett starkt dubbelpar utan hade ett så starkt lag att det fanns fog för höga förhoppningar. Men glädjen blev kortvarig då ”Pim-Pim” kort därefter beslutade sig för att avsluta karriären.
De mångåriga problem som gjort att den tidigare kraftiga återväxten stannat av gick inte längre att sopa under mattan.
2012 degraderades laget till division I och under de tre senaste säsongerna har nytt kontrakt i ettan säkrats först i ödeskval mot Danmark (två gånger) och Lettland.
I helgen är det dags för ödeskval igen och då mot Israel som är på papperet långt starkare än vad Danmark och Lettland var.



1999-2016
September 1999: Genom kvalförlusten mot Österrike åkte Sverige ur Elitdivisionen för första gången.
Juli 2000: Kvalseger mot Indien gav Sverige tillbaka platsen i högsta divisionen.
September 2010: För fjärde gången på sex år lyckades Sverige efter kvalspel hålla sig kvar i Elitdivisionen.
September 2012: Kvallyckan tog slut i Belgien där hemmalaget vann med 5-0.
Oktober 2013: Efter förluster mot Ukraina och Slovakien hamnade Sverige i ödeskval mot Danmark. Debuterande Elias Ymer blev matchhjälte och nedflyttning till division II undveks.
Oktober 2014: Nytt ödeskval efter förluster mot Ukraina och Rumänien. Denna gång besegrades Lettland med 3-2.
Oktober 2015: Förlust mot Österrike innebar nytt kval och till bortamatchen mot Danmark var det tänkt att Elias och Mikael Ymer skulle spela DC ihop för första gången. Men Elias tvingades lämna återbud på grund av skada. Debuterande Mikael kvitterade till 1-1 efter seger mot rutinerade Frederik Nielsen och blev hjälte med seger i den femte och avgörande matchen.
Mars 2016: 0-5 mot Ryssland.
September 2016: 0-5 mot Nederländerna i den första DC-matchen i Båstad på 16 år.
28-30 oktober 2016: Kval borta mot Israel. Förloraren flyttas ner i division II.
*

Senare ikväll på Challenge:  Hoppas att ”Mackan” ger belackarna svar på tal och att Elias har med sig brorsan i huvudet.






Trots sportslig succé blev DC ett ekonomiskt svidande fiasko


Den tredje och sista delen i serien om hur Sverige förvandlats från stormakt till lilleputtnation i Davis Cup. Då de två första delarna upprört en del känslor vill jag utfärda en varning.
Läsare som menar att den stolta svenska tennistraditionen ska förtigas eftersom den är betungande för efterföljande generationers spelare gör bäst i att inte läsa detta inlägg. I texten finns nämligen avsnitt som kan orsaka obehag då de belägger att svensk herrtennis av idag inte är lika bra som den varit.
Läsning sker på egen risk.
-

Davis Cup-final 1997 mellan Sverige och USA som ställde upp med fixstjärnorna Pete Sampras och Michael Chang.
Det var bäddad för tennisfest.
Det blev sportslig succé och ekonomiskt fiasko.
Jonas Björkman besegrade Chang, Magnus Larsson ökade med seger mot Pete Sampras (som vid 1-1 i set tvingades ge upp i början på tredje) och Björkman/Nicklas Kulti säkrade titeln gnom dubbeltriumfen mot Todd Martin/Jonathan Stark. Att Kulti fick vara med och avgöra kändes extra skönt eftersom han året innan och trots matchbollar förlorat den avgörande singeln i finalen mot Frankrike.
Den ekonomiska krisen gick dock inte att dölja. Trots fyra hemmamatcher gjorde förbundet 1997 en förlust på runt 1,5 miljoner kronor och intresset för finalen mot USA i Scandinavium var så svagt att biljetterna reades ut.
Förbundets verksamhet hade redan tidigare dragits ned med 20 procent på grund av svag ekonomi och nu förvärrades situationen ytterligare.
Året därpå fortsatte den sportsliga succén med finalseger borta mot Italien. Hemmalagets stjärna Andrea Gaudenzi var tillbaka efter axeloperation men var ett stort frågetecken. Chansningen sprack. I en mycket dramatisk och minnesvärd match gav Magnus Norman Sverige 1-0 sedan hemmafavoriten-som haft 2-1 i set – tvingades ge upp vid 6-6 i femte.
Matchen blev också minnesvärd eftersom tv valde att bryta den gastkramande thrillern för att sända Björnes Magasin. Ett stycke tv-historia.
Magnus Gustafsson ökade på till 2-0 och Björkman/Kulti säkrade Sveriges sjunde titel.
Det är ockå den senaste. Verkligheten hade börjat komma ifatt svensk tennis.
Efter förlust i första omgången mot Slovakien åkte Sverige genom kvalförluster borta mot Österrike 1999 ur Elitdivisionen för första gången.
Platsen återtogs året därpå tack vare segrar mot Finland och Indien och sedan följde fyra stabila säsonger (semifinal som bäst) som ändå inte bjöd på några högtidsstunder av slaget svensk tennis blivit bortskämt med.
Fem av de efterföljande åtta säsongerna tvingades Sverige kvalspela. Hoppet om en ny stark era tändes ändå 2011 då Joachim ”Pim-Pim” Johansson gjorde comeback i matchen mot Ryssland. Plötsligt stod och föll Sverige inte längre med Robin Söderling och ett starkt dubbelpar utan hade ett så starkt lag att det fanns fog för höga förhoppningar. Men glädjen blev kortvarig då ”Pim-Pim” kort därefter beslutade sig för att avsluta karriären.
De mångåriga problem som gjort att den tidigare kraftiga återväxten stannat av gick inte längre att sopa under mattan.
2012 degraderades laget till division I och under de tre senaste säsongerna har nytt kontrakt i ettan säkrats först i ödeskval mot Danmark (två gånger) och Lettland.
I helgen är det dags för ödeskval igen och då mot Israel som är på papperet långt starkare än vad Danmark och Lettland var.



1999-2016
September 1999: Genom kvalförlusten mot Österrike åkte Sverige ur Elitdivisionen för första gången.
Juli 2000: Kvalseger mot Indien gav Sverige tillbaka platsen i högsta divisionen.
September 2010: För fjärde gången på sex år lyckades Sverige efter kvalspel hålla sig kvar i Elitdivisionen.
September 2012: Kvallyckan tog slut i Belgien där hemmalaget vann med 5-0.
Oktober 2013: Efter förluster mot Ukraina och Slovakien hamnade Sverige i ödeskval mot Danmark. Debuterande Elias Ymer blev matchhjälte och nedflyttning till division II undveks.
Oktober 2014: Nytt ödeskval efter förluster mot Ukraina och Rumänien. Denna gång besegrades Lettland med 3-2.
Oktober 2015: Förlust mot Österrike innebar nytt kval och till bortamatchen mot Danmark var det tänkt att Elias och Mikael Ymer skulle spela DC ihop för första gången. Men Elias tvingades lämna återbud på grund av skada. Debuterande Mikael kvitterade till 1-1 efter seger mot rutinerade Frederik Nielsen och blev hjälte med seger i den femte och avgörande matchen.
Mars 2016: 0-5 mot Ryssland.
September 2016: 0-5 mot Nederländerna i den första DC-matchen i Båstad på 16 år.
28-30 oktober 2016: Kval borta mot Israel. Förloraren flyttas ner i division II.
*

Senare ikväll på Challenge:  Hoppas att ”Mackan” ger belackarna svar på tal och att Elias har med sig brorsan i huvudet.






Fortsatt stöd ett måste för att unga talanger ska ta klivet in på seniorernas proffstour

Ida Jarlskog och Julia Rosenqvist är två av framtidshoppen
Under de senaste fem åren har de svenska tennistjejerna haft större framgångar än killarna.
Johanna Larsson är Sveriges enda singelspelare på topp-100, bakom henne närmar sig Rebecca Peterson och Susanne Celik topp-100  och bakom dem finns ett antal unga framtidshopp av varierande storlek.
Jag känner ändå viss oro över vad som ska hända med Ida Jarlskog, Mirjam Björklund, Julia Rosenqvist och de andra unga talangerna som nu tar klivet in på seniortouren men som fortfarande inte vet vilken uppbackning de kommer att få från förbundet.
Om detta pratar jag här med tidigare Fed Cup-kaptenen Lars-Anders Wahlgren som tidigare i år fick besked att hans avtal inte förlängs.
                                                                  


onsdag 26 oktober 2016

Fortsatt sportslig DC-succé gjorde det möjligt att sopa problemen under mattan

I helgen spelar Sveriges Davis Cup-lag ödeskval mot Israel. Detta är den andra delen i min betraktelse över hur Sverige förvandlats från en stormakt till en lilleputtnation i Davis Cup.

Med hjälp av den svenska finalplatsen 1989 – åter förlust mot Tyskland och då med John-Anders Sjögren i kaptensstolen efter sparkade Hasse Olsson – lyckades förbundsherrarna sopa problemen under mattan och varningssignalerna om att svensk tennis hamnat efter i utvecklingen på juniorsidan togs inte på allvar.
Då succétränaren Tim Klein i en SvD-intervju sa att Sverige var på väg att bli en B-nation blev han utskrattad av de styrande vars självgoda attityd fick svåra konsekvenser både ekonomiskt och sportsligt.
I tron att tennis hade samma attraktionsvärde för sponsorer som socker har för flugor blev förbundsstyrelsen tagen på sängen när 20-miljonersavtalet med Beckers – som sponsrat ett framgångsrikt team – löpte ut.
Teamet leddes av kunnige, krävande och omtyckte tränaren Martin Bohm och siffrorna inom parentes efter spelarna visar vilken världsrankning de senare nådde:
Thomas Enqvist (4), Magnus Larsson (10), Nicklas Kulti (32), Mikael Tillström (39), Jan Apell (62), Johan Alvén (440).
Wow!
Trots stora sportsliga framgångar hade Beckers inget intresse av att förlänga avtalet. En förklaring var att företaget inte fick den exponering företaget förväntat sig.
På flera av de Satellitturneringar där banderoller med Beckers namn och logga skulle omgärda banorna blev banderollerna liggande. Vid en första tanke är detta kanske ingen stor sak men det uppfattades som ett av flera exempel på att Svenska tennisförbundet tog sina sponsorer för så givna att förbundet inte behövde svara för en motprestation.
Det skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag.
Svensk tennis varumärke hade tappat i värde, förbundet saknade kompetens i marknadsföring och sponsorer kände sig nonchalant bemötta vilket tillsammans med den rådande finanskrisen innebar att sporten fick kalla handen av näringslivet.
I avsaknad av starka sponsorer tvingades förbundet dra ner verksamheten med 20 procent och beroendet av DC-intäkter ökade.
Men sambandet mellan sportslig succé och klirr i kassan var borta. 1994 års semifinal i Scandinavium mot stjärnspäckade USA blev ett publikt och ekonomiskt bakslag och i bortafinalen mot Ryssland några månader senare blottades svåra interna konflikter.
John-Anders Sjögren hade beslutat sig för att lämna kaptensstolen, hans efterträdare Carl-Axel Hageskog hamnade direkt i fejd med DC-kommittén som ansåg att tränaren Martin Bohm skulle ha en plats i DC-teamet. Det ansåg inte Hageskog och under finalen i Moskva kunde Göteborgs-Posten och SvD avslöja att kommittén avgått.
Finalsegern hamnade tyvärr i skymundan av svarta rubriker om den uppslitande interna schismen.
Hageskog lierade sig med styrelseledamoten Anders Wetterberg – sedermera generalsekreterare – och i praktiken var det denna duo som under några år basade i svensk tennis.
Den framgångsrika modellen med team – 12 av Sveriges 18 topptio-spelare fostrades i team – övergavs för individuella satsningar och betydelsen av att juniorer redan i unga år får mäta sina krafter internationellt underskattades.
Vi har i dag alla möjligheter till en, som de flesta önskar, förändrad arbetsordning för att återta målet som en ledande juniornation”, står att läsa i riktlinjerna som presenterades 1995.

Åren 1989-1996
December 1989: Tyskland med Boris Becker som ankare blir för svårt i finalen i Stuttgart.
Februari 1990: Förlusten borta i första omgången mot Italien betyder att Sverige tvingas kvalspela för första gången. Finland besegras i kvalet.
Februari 1991: Nytt kval där segern mot Filippinerna säkrar nytt kontrakt.
September 1992: Laget har efter segrar mot Kanada och Australien tagit sig till semifinal där USA vinner med 4-1.
September 1993: Ny semifinal, denna gång förlust mot Tyskland.
December 1994: Kaptenen John-Anders Sjögren får i sin sista match äntligen lyfta bucklan då Ryssland besegras på bortaplan.
September 1995: Semifinalförlust mot USA.
December 1996: Nicklas Kulti förlorar trots matchbollar i den avgörande singeln i finalen mot Frankrike 1996.
*
I morgon: Finalbiljetterna reades ut.
Fotnot: delar av materialet ovan är hämtat från en artikel om Sveriges DC-historia som jag skrev under tiden på SvD.

tisdag 25 oktober 2016

Den segern släcker - nästan - hoppet om förstärkt DC-lag


Robert Lindstedt
Robert Lindstedt är vidare i ATP-turneringen i Basel. Det innebär med största sannolikhet att den 39-årige dubbelspecialisten inte kommer att ansluta till Sveriges Davis Cup-lag som i helgen möter Israel i ödeskval.
Lindstedt och Michael Venus slog för bara några minuter in sedan in matchbollen och besegrade Ivan Dodig/Nenad Zimonjic med 7-6, 6-3.
Enda lilla möjlighet att Lindstedt ska kunna förstärka DC-laget är att han och Venus spelar sin kvartsfinal redan i morgon (schemat ännu inte ute) och då förlorar.
Vid torsdagens lottning måste DC-kapten Fredrik Rosengren spika sitt lag till kvalet där förloraren åker ner i division II.

När DC-hjältarna buades ut försvann magin runt Sveriges mest framgångsrika landslag

Våren 1983 påbörjade Sveriges Davis Cup-lag den fantastiska resa som gav sju raka finaler.
Till helgen spelar Sverige ödeskval -för fjärde året i rad.
Inför den svåra bortamatchen mot Israel kommer jag i tre delar skildra hur svensk tennis förvaltats sedan storhetstiden och hur det återspeglar sig i Davis Cup-lagets förvandling från stormakt till lilleputtnation.
-
Vi skrev december 1988 och inför ett fullsatt Scandinavium i Göteborg spelade Sverige DC-final för sjätte året i rad.
Inför mötet med tyskarna hade Sverige förlorat bara två av de 22 senaste matcherna, laget var svensk idrotts mest framgångsrika alla kategorier och de folkkära stjärnorna satte en ära i att spela för sitt land.
Svensk tennis blomstrade, Mats Wilander hade under säsongen segrat i Australian Open, Öppna Franska och blivit förste svensk att triumfera i US Open, Stefan Edberg hade tagit sin första av två Wimbledon-titlar och med de båda smålänningarna i laget gällde svenskarna som klara favoriter mot Boris Becker & Co.
Redan efter två dagar stod gästerna som segrare och ändå återstod det stora bakslaget.
Med knappt en vecka kvar till julafton och i den arena där svenskarna fyra år tidigare hyllats efter finalsegern mot USA vände sig åskådarna mot hemmafavoriterna som lämnade walk over i sista singeln.
Även om matchen var avgjord förväntade sig publiken att få valuta för sina dyra biljetter även sista dagen. Men bara Stefan Edberg tog sitt ansvar och trots vädjanden lyckades DC-kapten Hans Olsson inte få någon spelare – några hade haft en sen utekväll och Kent Carlsson var skadad – att ställa upp i femte matchen.
Olsson greppade mikrofonen och bad publiken om förståelse men hans ord dränktes snabbt av burop och busvisslingar och dagen efter möttes kaptenen och hans spelare av svarta tidningsrubriker.
Glorian som funnits runt de svenska tennisproffsen var borta, populariteten rasade och sponsorerna drog öronen åt sig.
Att gruskungen Kent Carlsson var den ende som – åtminstone offentligt – stod upp för Hans Olsson då denne några månader senare fick sparken bara underströk att helyllestämpeln som funnits på laget var borta.
-
Åren 1983-88.
December 1983: 2-3 i bortafinalen på gräs mot Australien.
December 1984: Sveriges andra DC-titel (första kom 1975) bärgas på grus i Scandinavium där USA ställer upp med världsettan John McEnroe och tvåan Jimmy Connors. Henrik Sundström besegrar McEnroe, Mats Wilander kör över Connors och Stefan Edberg/Anders Järryd tillfogar McEnroe/Peter Fleming deras första dubbelförlust i DC.
December 1985: Tyskland lägger in en blixtsnabb matta i finalen men överrumplas av inte minst dubbelparet Mats Wilander/Joakim Nyström och Stefan Edberg vinner den femte och avgörande matchen.
December 1986: Åter kommer svenskarna till korta på gräset i Australien där hemmafavoriterna vinner med 3-2.
December 1987: Sverige använder både hängslen och livrem genom att lägga in grus i Scandinavium mot svaga Indien. Ett set i dubbeln är det enda gästerna får med sig hem.
December 1988: Finalen mot Tyskland är förlorad redan efter dubbeln och några av de svenska spelarna tar en sen utekväll vilket i kombination med Kent Carlssons skada får hemmalaget att lämna w o i sista matchen.
*
I morgon: Så sopades problemen under mattan
Fotnot: Under min tid på SvD skrev jag en artikel från vilket en del av ovanstående material är hämtat.

måndag 24 oktober 2016

På tisdagen kan Lindstedt bli klar för ödeskvalet mot Israel


Robert Lindstedt
Runt lunch på tisdagen kan dubbelspecialisten Robert Lindstedt bli klar för Sveriges Davis Cup-lag som till helgen möter Israel i ödeskval.
Lindstedt fanns inte med i den ursprungliga truppen men håller dörren öppen om han åker ut tidigt i ATP-turneringen i Basel.
Det kan han mycket väl göra. Sveriges bäste dubbelspelare kamperar ihop med Michael Venus vars självförtroende säkert fick sig en rejäl törn då han och Mate Pavic utklassades av bröderna Ymer i söndagens Stockholm Open-final.
Lindstedt/Venus möter världsåttan Ivan Dodig och Nenad Zimonjic, tidigare världsetta med 53 dubbeltitlar på meritlistan.
Med Lindstedt i  DC-laget kan Sverige ställa upp med sitt starkaste dubbelpar – Lindstedt/Johan Brunström – och trion Markus Eriksson, Fred Simonsson, Isak Arvidsson kan helt fokusera på att kämpa sig till en plats i den andrasingel som var vikt för nu skadade Mikael Ymer.

Klubbtränare ger sportchefen och DC-kaptenen svar på tal

Den uppmärksammade DN-artikeln
Davis Cup-kapten Fredrik Rosengren och Svenska tennisförbundets sportchef Johan Sjögren har rört upp känslorna i tennis-Sverige. I en uppmärksammad DN-artikel i förra veckan säger Rosengren "totalt mörker" om svensk tennis framtid och såväl DC-kaptenen som sportchefen är kritiska mot mycket i svensk tennis. Jag välkomnar deras frispråkighet och menar att DN-artikeln är viktig  eftersom kritik från de egna leden inte kan viftas bort. Att måla upp en ljus bild för sakens egen skulle är att göra svensk tennis en björntjänst. Håller inte med om allt som Rosengren och Sjögren säger och stämmer absolut inte in i uttrycket totalt mörker vad gäller framtiden. Det finns ljusglimtar.
Många tränare, ledare, spelare, juniorer, föräldrar och andra  i svensk tennis har hört av sig till mig och säger att de känner sig nedtryckta av DN-artikeln. Nu överlåter jag ordet till en av dem som reagerat på artikeln, nämligen Magnus Ennerberg som är tränare på KLTK.
***
Magnus Ennerberg
I samband med DN-artikeln kring svensk tennis så kontaktade jag Henrik Gustavsson på Swetennis och undrade om jag fick skriva ett svar, i samband med artikeln hade jag kontakt med Jonas Arnesen som undrade om texten även kunde läggas upp på hans blogg vilket gör att den dyker upp två gånger på nätet.
Som de flesta andra tennisfantaster så läste jag en artikel i DN kring statusen på svensk tennis. ”Totalt mörker” var rubriken, ett citat från Förbundskapten Fidde Rosengren när han fick chansen i riksmedia att delge sina tankar om svensk juniortennis. Vidare lyfter Fidde sin oro över saknaden av engagemang i svensk tennis och han ifrågasätter om tränare ens kan tänka sig att jobba på helgen utan betalt.
Sportchefen på SVTF, Johan Sjögren, fyller i med sin oro och att det är dags att fokusera på jobbet som görs i klubbarna i yngre år.
Den erfarne tennisjournalisten Jonas Arnesen lyfter fram artikeln på sin blogg där han även ställer frågan hur ”svensk tennis” ska svara upp på denna interna kritik.
Jag blev mycket nyfiken på vad Arnesen menar med svensk tennis i sitt inlägg? Vem är svensk tennis? Menar han att förbundet ska svara på kritiken undrade jag? Då både Sjögren och Rosengren jobbar på SVTF så kändes det märkligt att de skulle bemöta sin egna kritik. Jag messade Arnesen för att få klarhet i detta och fick svaret att ”…alla som berörs av kritiken….”
Då jag kände att jag blev berörd av DN-artikeln på flera plan så valde jag att skriva några funderingar
som jag delar med mig av här.
Saker som jag berörs av i artikeln:
De faktafel som dyker upp i artikeln bland annat, redan andra stycket i ingressen innehåller ett faktafel eftersom Sveriges F18-lag kvalificerade sig för EM-slutspel. I faktarutan läggs även juniorrankingen upp och de har valt att bland annat lägga upp Tennis Europe 16-rankingen som ett exempel, en ranking som för insatta inte har någon tyngd då spelare 15 och år och äldre spelar på junior-ITF nivå och det är väldigt oekonomiskt som svensk att lägga på pengar på TE16-tävlingar. I artikeln är även Rosengren citerad att vi missade slutspel i 12-års klassen, inte så konstigt då vi inte ens hade ett lag med i kvalet efter beslut från SVTF.
Challenge i lördags
Jag berörs också av att när svensk tennis äntligen får chansen att synas i riksmedia så blir det med
citatet ”Totalt mörker” och en bild på tre av Sveriges mest ambitiösa tennisjuniorer. Spelare som dag ut och dag in kämpar för att bli så bra som möjligt, deras familjer som gör enorma insatser tidsmässigt och ekonomiskt för att hjälpa sina barn nå sina drömmar samt tränare som med ett stort engagemang gör allt dom kan för att hjälpa dessa spelare nå nästa nivå. Att en svensk förbundskapten inte kan formulera sig på ett bättre sätt när han får chansen i dessa sammanhang är nedslående.
”Men vadårå, det är ju totalt mörker, Sverige är ju asdåliga” kanske någon tänker då, och det är möjligt att svensk tennis inte levererar resultatmässigt på varken junior eller seniornivå på det sätt som är önskvärt. Men att bara konstatera att allt är dåligt har sällan varit en produktiv väg framåt.
En sak som av vissa ses som ett stort problem i svensk tennis är avsaknaden av engagemang och det egna drivet från spelare och ledare. Dessa påståenden blir verkligen något som berör mig, först och främst för att det är svårt att förstå hur man kan göra sådana påståenden. Svensk tennis är enormt stort med hundratals klubbar utspridda över hela landet, en stor mängd tränare i olika åldrar och tusentals spelare. Det finns INGEN person som bestämt kan säga att det saknas engagemang i svensk tennis, för ingen människa har tid eller möjlighet att besöka alla dessa miljöer och få en korrekt bild.
Det man däremot KAN säga ur ett samhällsmässigt historiskt och psykologiskt perspektiv är att i alla tider så klagar man på ”dagens unga”. De är för lata, de är för ouppfostrade och det var minsann bättre förr. Så att falla in i den typen av resonemang är att gå i en historisk fälla som inte leder någonstans.
Det är rimligt att antaga att det är ett flertal faktorer som gör att svensk tennis ligger efter de bästa länderna i världen. En av de få saker som det finns statistik på är att svensk tränarutbildning är mycket kortare än de flesta länder med starkare spelare, något jag skrivit om tidigare på swetennis. Det innebär ju givetvis inte att jag tror att det är den ENDA anledningen. Flertalet anledningar påverkar ju spelarutbildningen, exempelvis:
  • Familjens möjlighet att stötta och hjälpa till med logistik
  • Tränarresurser, möjlighet att ha med sig tränare på tävlingar mm
  • Tillgänglighet till banor
  • Ekonomi; spelarens, klubbens och förbundets
  • Skolgång, möjlighet att få tid att träna
  • Fysträning, få rätt typ av fysisk träning utifrån spelarens ålder
  • Matcher, ett system som möjliggör många matcher där man får möta spelare på sin nivå
  • Sparringmöjligheter i den dagliga träningen
  • Plus flera punkter till…
I den del av svensk tennis som jag kommer i kontakt med är engagemanget imponerande, spelare och ledare man träffar på tävlingar gör det bästa dom kan för att bli bättre, tävlingsarrangörer som sliter långa dagar för att ge spelarna möjlighet att tävla, alla föräldrar som lägger tid och pengar för att hjälpa sina barn, före detta proffs som startar projekt, akademier och på andra sätt hjälper dagens ungdomar. Jag har haft möjligheten att besöka ett 15-tal länder i min roll som coach och att det i just Sverige skulle vara lägre engagemang på spelare och ledare är främmande för mig.
En sak som gör mig förbryllad kring dessa bitar är den distansering och nästan skadeglädje som dyker upp i kommentarer kring svensk tennis. Om vi skulle bredda tänket kring vilka svensk tennis är kanske vi skulle får en annan jargong och attityd vilket kanske skulle vara mer produktivt? Vi är alla en del av svensk tennis, oavsett om du är spelare, ledare, förälder, publik, osv, och det är vi tillsammans som skapar den miljö vi vill ha.
En sak jag tror svensk tennis skulle kunna göra bättre är att gemensamt jobba fram en tydlighet i rollfördelning. Vems ansvar är det att få fram bra elitspelare? Vilka krav ska ligga på en klubb och dess verksamhet? Vad måste en förälder vara beredd att betala för att få adekvat tennisutbildning? Vad ska förbundets roll vara i en spelarutbildning? Då det ofta återkopplas till att det är i klubben jobbet ska göras borde kanske resurser och förbundets upplägg vara riktat mot att hjälpa klubbarna så att det är möjligt att i klubben göra en internationellt konkurrenskraftig spelarutbildning? Då det finns så mycket engagemang i svensk tennis tror jag på att vi kan lyfta oss rejält, förutsatt att vi gemensamt skapar en tydlighet i svensk tennis där alla finner sin roll.
Jag avslutar min text med att citera artikeln från DN där Stefan Edberg, en av många positiva krafter i svensk tennis, delar med sig av sitt tankesätt, ett tankesätt som skulle vara bra om fler hade…
”Utan att ha alltför mycket inblick i det hela, så har vi en bit kvar förstår jag. Men man måste börja i någon ände och det måste komma underifrån från klubbarna och den vägen. Jag försöker hjälpa till på mitt sätt.”
Magnus Ennerberg, Tennistränare.





Avbräcket för DC-laget ett mindre problem än skadan


Alla i svensk tennis har anledning hålla tummarna för att hans skada är lindrig
Utan Mikael Ymer i laget försämras självklart Davis Cup-lagets chanser i ödeskvalet mot Israel
avsevärt.
Känns som ett det just nu inte spelar någon roll.
Det enda viktiga är att MR-undersökningen som Mikael ska genomgå ger ett lugnande besked om hans höftproblem.
Jag lider starkt med killen. Tänk bara, förra veckan fick 18-åringen sitt genombrott i if Stockholm Open där han skrällde mot Fernando Verdasco, svarade för en stark insats mot Ivo Karlovic och tog dubbeltiteln i par med brorsan Elias.
Livet borde få leka för Mikael. Han borde i dag fått vakna upp lycklig, stolt och helnöjd. Istället finns där nu ett stort orosmoln på himlen – det känns, ja, vad ska jag säga, orättvist är ordet som först dyker upp i tanken.
Ymer har spelat bara fem turneringar efter sitt nio månader långa uppehåll och har på denna korta tid tänt ett ljus i svensk herrtennis som med ens inte stod och föll med hans storebror Elias. Just Elias är nog gladast av alla över det. Främst därför att de är bästa kompisar men också för att de kan sporra varandra på ett annat sätt än om de befinner sig på hela olika nivåer.
2017 har förutsättningar att bli ett mycket spännande för bröderna Ymer och för svensk herrtennis.
Nu kan vi inte göra mer än att hålla tummarna för att det finns fog för den optimismen även efter Mikael Ymers läkarundersökning.



söndag 23 oktober 2016

Segerglädjen grumlas av oron över Mikael Ymers hälsa


Här gå deras pojkdröm i uppfyllelse. Foto: Karolina Brunström
Det var festligt, folkligt och fullsatt.
Det var glädje, jubel och golvstamp.
Söndagens If Stockholm Open-final i dubbel var en häftig upplevelse och jag var förmodligen långt ifrån ensam om att ha gåshud.
Men förtrollningen bröts då skrällsegrarna Elias och Mikael Ymer mötte media i den mixade zonen.
Mitt i allt berättade Mikael – nästan som i förbigående – att han har känningar i höften.
Den 18-årige talangen gjorde ingen stor sak av det men bara orden ”jag har känningar i höften” räcker för att skapa oro.
Det var just en höftskada som tvingade honom till ett nio månader långt uppehåll efter vilket han spelat fem turneringar. De fyra första på det för skonsammare gruset och så då If Stockholm Open på hardcourt.
Att Micke efter de första träningsdagarna i Kungliga hallen kände av övergången i är i sig inte anmärkningsvärt, så är det för nästan alla spelare.
Men att han efter två singlar och fyra dubblar fått känningar i höften är oroväckande. I bästa fall beror det enbart på att han spelat många matcher på kort tid och då kan symtomen vara borta om några dagar.
Om inte?
Ett är i mina ögon solklart: Mikael Ymer ska under inga omständigheter spela nästa helgs ödeskval i Davis Cup mot Israel om det finns en promilles risk att han tar skada av det. Ja, han är Sveriges just nu kanske bäste spelare och ja, utan honom i laget är det nästan omöjligt att se hur Sverige ska undvika att bli degraderade till division II för första gången i historien.
Men sett i ett större perspektiv är allt sådant där totalt ointressant.
Det enda intressanta är att Mikael Ymer tar hand om sin kropp på absolut bästa sätt.
Ingen ska medvetet eller omedvetet pressa honom att ställa upp.
Han ska inte själv känna att han måste göra det.
Ödeskvalet mot Israel är viktigt för svensk tennis.
Mikael Ymers framtid är långt mycket viktigare.
*
Hör och läs mer:

lördag 22 oktober 2016

Ymers Stockholm Open-final sänker inte dubbelns status


Vakna Elias, vi är i final och på bild
Hur ska man värdesätta bröderna Ymers finalplats i If Stockholm Open - ett underbetyg åt dubbelspecialisterna eller ett överbetyg åt Ymers?
Med tanke på att 20-årige Elias och två år yngre Mikael inte spelat ihop på åtta år ligger kanske det förstnämnda svaret närmast till hands.
Men jag ser det ändå inte så. Dubbeln är ju vad den är, där finns ett antal mycket bra tennisspelare spelare som ändå inte var tillräckligt bra för att lyckas i singel. Det är sedan länge väl kända fakta och dubbeln status sänks inte bara därför att de renodlade dubbelspecialisterna nu sätts på plats av två unga talanger som tar dubbeln på skoj.
Med det menar jag absolut inte att Elias och Mikael rycker på axlarna åt dubbeln men däremot finns inte det där tyngande allvaret och kanske är det just det som är förklaringen till deras succé.
På söndag eftermiddag spelar de alltså om titeln i If Stockholm Open och jag träffade dem efter lördagskvällens semifinal:
*
På lördagen var det härlig och tät stämning i Kungliga och förhoppningsvis blir det likadant på söndagen. Vissa kvällar under veckan har det låtit annorlunda vilket får mig att tycka så här:  "Quiet please"

Den här svidande kritiken kommer inifrån och kan inte viftas bort av svensk tennis


Mycket läsvärd DN-artikel
Kritik utifrån kan alltid viftas bort.
Det är långt svårare när kritiken kommer från det egna ledet.
Då går det ju inte att säga att den som tyckt till inget begriper eller inte är tillräckligt insatt.
Därför ska det bli mycket intressant att se hur svensk tennis reagerar på den sågning som Davis Cup-kapten Fredrik Rosengren och Svenska tennisförbundets sportchef Johan Sjögren består svensk tennis i en artikel i DN.
Det är DN:s tennisjournalist Nils Palmgren som står bakom den mycket läsvärda och för svensk tennis så viktiga artikeln. Det är initierat, gediget och seriöst och den som försöker vifta bort detta som sensationsjournalistik är ute i ogjort väder.
Jag välkomnar artikeln. Har själv under många år i tidningsartiklar, blogginlägg och andra sammanhang belyst tillståndet i svensk tennis och de många positiva reaktionerna som kommit från gräsrotsnivå har helt lyst med sin frånvaro från de som styr och ställer på olika nivåer i svensk tennis.
Någon i förbundet kallade mig vid ett tillfälle svensk tennis värste fiende.
Väntar med intresse på att höra vad Fredrik Rosengren och Johan Sjögren kommer att kallas efter detta: Domen över tennisframtiden Totalt mörker"

torsdag 20 oktober 2016

Bröderna Ymers dubbelsuccé kan leda till dubbel utdelning


Psst, vi är enda svenskar kvar i Stockholm Open. Foto: Karolina  Brunström
Att Elias och Mikael Ymer är i dubbelsemifinal i If Stockholm Open kan visa sig vara mycket
betydelsefullt för framtiden.
Jag både tror och hoppas:
•att framgången får det att lossna för Elias även i singel.
•att unga talanger slutar rynka på näsan åt dubbel.
När såg vi senast Elias spela så fritt och avslappnat i singel som han gjort under de två första dubbelmatcherna i Kungliga tennishallen? Jag kan i alla fall inte dra mig till minnes det. Han är uppumpad, glad, i perfekt mental balans och visar att dragen i slagen finns där när han spelar så där fritt och utan anspänning i axel och arm.
Det beror säkert på att han inte tar lika allvarligt på dubbel som på singel. Ändå bör det finnas förutsättningar för den överlägsna Sverigeettan att överföra det positiva från sitt dubbelspel till singeln och få det att lossna även där.
Så har skett med spelare före honom. Inga jämförelser i övrigt med Jonas Björkman men kolla här:
1994 tog Björkman tog sju dubbeltitlar och klättrade in på tiobästalistan. I singel avancerade han från 96 till 50.
Första framgångarna kom i dubbel
Björkman spelade hem tolv dubbeltitlar innan han i Auckland 1997 fick lyfta en singelbuckla för
första gången.
Han hade alltså oerhört stor nytta av dubbeln även i singeln. Jonas blev världsetta i dubbel och nådde som bäst fjärde plats på singelrankningen vilket ger en kombination som ytterst få spelare överträffat.
Nu menar jag förstås inte att mer än att Jonas Björkman i singel drog nytta av dubbelframgångarna och att Elias Ymer kan göra detsamma om än på en annan nivå.
Dessutom: Sverige når framgångar i dubbel. Häromveckan tog Johanna Larsson sin tredje WTA-titel för året och den sjunde totalt, där finns Robert Lindstedt, Johan Brunström/Andreas Siljeström, Fred Simonsson/Isak Arvidsson och Markus Eriksson/Milos Sekulic som alla når framgångar på olika nivåer.
Det är klart att alla dessa är förebilder på olika sätt men för riktigt unga talanger är det säkert lättare att identifiera sig med 20-årige Elias och två år yngre Mikael.
Deras framgång i Kungliga får förhoppningsvis de unga talangerna att spela mer dubbel.
Att tränare berättar för barnen och ungdomarna om hur viktig dubbeln är för utvecklingen är inte alls ett lika effektivt ”lockbete” som att ungdomarnas förebilder spelar dubbel.
                                                                             

onsdag 19 oktober 2016

Karlovic imponerar på sitt sätt men Ymer är mer sevärd


Visst kan Mikael Ymer vara nöjd med sitt Stockholm Open
Ivo Karlovic och Mikael Ymer är två motpoler.
Den ene är stereotyp. Den andre oförutsägbar.
Vem kollar du helst på ?
Ja, det är nog bara Karlovic familj och närmaste vänner som fastnar för den 37-åriga kroaten.
Jag menar absolut inte att vara nedlåtande mot kroaten utan är imponerad av honom. Att med ett så begränsat register och dålig rörlighet vara rankad 21 är oerhört starkt. Han kan förstås mer än att serva men frågan är vad han varit utan sitt vapen. 16 ess i dagens match mot Mikael Ymer.
Vid 1-2 i skiljeset slog den 211 centimeter långe kroaten fyra dubbelfel – men tog ändå gamet!
Där verkade det som om Micke tappade hoppet om att följa upp skrällen mot Fernando Verdasco med ytterligare en knall. Fram till mitten på tredje set utstrålade den 18-årige talangen stor mental styrka men tyvärr veknade han sedan något i huvudet och under några game kunde han inte tygla ilskan eller frustrationen.
Det är i och för sig inte anmärkningsvärt. Det finns många exempel på även mycket rutinerade spelare som mycket tidigare än så misströstar mot Karlovic.
Mikael Ymer är som bäst i långa bolldueller men här fanns det inte möjlighet för honom att få till önskad rytm. Det hade förmodligen inte spelat någon roll om matchen spelats i morgon men visst hade det varit bättre gör honom att få mer än knappt ett dygn på sig för att landa och ladda om efter skrällen mot Verdasco.
*
Under veckan i Kungliga hallen kommer jag försöka att hinna blogga en del men fokus ligger självklart på jobbet med If Stockholm Opens hemsida. Det är lika kul som inspirerande och några av jobben hittar du här:

*
*








Bedrövligt att hete Ymer är utfryst av SOK - förbundets undfallenhet är oroväckande


Hete Mikael Ymer ska självklart ha SOK-stöd. Foto: Karolina Brunström
Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) satsar i år drygt två miljoner kronor på svensk tennis.
Med det är SOK största och mest värdefulla sponsor till Svenska tennisförbundet.
Men Sveriges hetaste spelare får inte ett öre.
Mikael Ymer har nämligen inte tagits till nåder efter avstängningen som drabbade honom i början av året.
Tokigare än så blir det inte. Jo, förresten att Svenska tennisförbundet inte markerat sitt missnöje med SOK:s agerande är faktiskt ännu mer hårresande.
Challenge kunde i början av året avslöja att Mikael Ymer sparkats från SOK:s satsning. SOK valde att kalla det en timeout. Att förbundets sportchef Johan Sjögren gjorde samma ordval för att beskriva utsparkningen  visar att han är mer mån om att hålla sig på god fot med SOK än om att försvara det heta framtidshoppet.
Bedrövligt förstås.
Saken blir ännu mer infekterad av att Mikael Ymer tränar på akademin Good to Great som inte har något samarbete med förbundet där det bestäms hur SOK-pengarna ska fördelas.
Vad hade Sjögren sagt till SOK om det istället varit till exempel Mikaels storebror Elias som kastats ut från SOK:s program? Tack vare SOK-stödet har Elias under året bland annat haft coachhjälp av Davis Cup-kapten Fredrik Rosengren.
Challenge 13 januari i år - läs artikeln här
Jag menar absolut inte att det upplägget i sig varit fel men är samtidigt övertygad om att Elias inte skulle ha fått lika stor del av SOK:s medel om han i likhet med brorsan tränat på GTG.
Micke har i år varit borta nio månader på grund av skada och ska inom kort göra de där fys- och medicintesterna som av någon anledning krävs för att få uppbära SOK-stöd. Tanken var att han skulle gjort testerna i våras men då satte skadan hinder i vägen. Med lite fingertoppskänsla hade SOK redan då tagit tillbaka Mikael i programmet, med det lämnat en signal om att de står bakom honom och så hade de där testerna kunnat klaras av vid senare tillfälle.
Oavsett om han så inte klarar att lyfta en enkiloshantel på nästa test är det klart att Mikael Ymer ska in i SOK:s program igen.
Organisationen är som sagt oerhört värdefull för svensk tennis men med det inte sagt att pengarna nu används på bäst sätt. SOK:s sportchef Glenn Östh och hans kollegor har själva inte kunskapen som krävs för att avgöra var pengarna kommer bäst till sin rätt. Det kan tennisen själv bäst. Men vem och vad är då tennisen? Förbundet? GTG? Regioner? Klubbar? Andra?
Nu är det förbundet som avgör vem som ska ha vad.
Det optimala skulle förstås vara att Östh och hans kollegor informerar sig om vad de olika parterna i svensk tennis vill med sin verksamhet och utifrån den egna kunskapen och långa erfarenheten från elitidrott bestämmer vem och vad som är värt att satsa på.
Den part som tycker att bredd och klubbutveckling står högst på agendan kan då inte räkna med klirr i kassan medan den som bedriver elitsatsning får en uppbackning som ökar möjligheten för svensk tennis att komma tillbaka.
Det ska bli oerhört intressant att se hur mycket Mikael Ymer får i stöd då han är tillbaka i SOK:s program.
Att han snart är tillbaka där tar jag för givet.


tisdag 18 oktober 2016

Ymers insats så imponerande att den är svår att beskriva


 Ymer möter Ivo Karlovic i andra omgången. Foto Karolina Brunström
Det finns så mycket att skriva om Mikael Ymers skräll mot Fernando Verdasco att det är svårt att
bestämma var jag ska börja.
Det får bli så här:
• If Stockholm Open är Mikaels första hardcourt-turnering på ett år .Då tvingades han på grund av skada bryta matchen mot storebrorsan Elias i en Challenger i Brescia.
•Det är knappt två månader sedan Mikael gjorde comeback efter ett nio månaders långt uppehåll på grund av skada.
•Han har spelat bara fyra turneringar efter återkomsten.
Med andra ord: Han skulle rimligen inte besegra en tidigare världssjua som fortfarande håller så hög klass att han ligger 44 på listan.
Jag trodde inför matchen att Mikael skulle hålla spelet väl uppe på det mycket långsamma underlaget och att den vänsterhänte spanjoren skulle få svårt att slå igenom hemmafavoritens kompakta försvar men ändå dra längsta strået till slut.
6-2, 6-1!
Verdasco var chanslös. Han slog och slog men fick ingen som helst utdelningen på sin normalt så fruktade forehand och blev allt mer frustrerad. Faktum är att Mikael slog fler vinnare från bakplan, han hade större tålamod, rörde sig långt bättre, var mentalt starkare, ja, kort sagt: han var bättre i allt.
Ikväll fick den 549-rankade svensken sitt genombrott. Han blev med skrällen ett namn utanför tenniskretsen och höjde temperaturen i If Stockholm Open ytterligare några grader.
Skalpen han tog är den största en svensk herrspelare tagit sedan Mikaels storebror Elias i april förra året besegrade 41-rankade rötägget Nick Kyrgios i 500-turneringen i Barcelona.
*
Det går förstås att skriva betydligt mer än så här om Mickes jätteskräll och det gör jag på If Stockholm Opens hemsida där du också hittar en färsk intervju med skrällsegraren.

Väntat besked om Lindstedts medverkan i DC-kvalet...


Challenge i går Läs här
Det blev som väntat ett ”kanske” vad gäller dubbelspecialisten Robert Lindstedts medverkan i Davis Cup-kvalet mot Israel sista helgen i oktober.
Sveriges bäste dubbelspelare väljer ATP-spel (i Wien eller Basel) den veckan men kvalificerar han sig inte till någon av turneringarna alternativt blir utslagen tidigt är han redo att ansluta till DC-laget.
DC-kapten Fredrik Rosengren tog idag ut Elias och Mikael Ymer samt dubbelparet Fred Simonsson/Isak Arvidsson. Johan Brunström är femteman och även Markus Eriksson följer med som sparring.
Att Rosengren tog ut Simonsson/Arvidsson är naturligt. Duon spelade kvalet mot Nederländerna och Brunström har av familjeskäl varit borta i några veckor och gör comeback i If Stockholm Open. Att då ta ut honom redan i dag hade varit en märklig signal.
Men laget får ändras fram till lottningen dagen före matchstart och allt talar naturligtvis för att rutinerade Brunström då går in i laget på bekostnad av Simonsson eller Arvidsson.
Frågan om Lindstedts vara eller inte vara i Tel Aviv får vänta på sitt svar - förmodligen till bara någon dag före lottningen.

måndag 17 oktober 2016

Vi vill höra ett ja men befarar ett nej och får nog ett kanske


Robert Lindstedt har 12-4 i dubbelfacit i Davis Cup
Om några veckor spelar Sveriges Davis Cup-lag ödeskval mot Israel.
En mycket tuff uppgift med stor risk att Sverige för första gången flyttas ner i division II.
Frågan om Sveriges bäste dubbelspelare finns med kan få sitt svar då DC-kapten Fredrik Rosengren på tisdagen tar ut laget.
Men jag tror inte att vi får ett klart besked på frågan om Robert Lindstedts medverkan utan att det blir ett - ”kanske”.
Mitt drömlag är solklart: Elias och Mikael Ymer i singlarna och Lindstedt/Johan Brunström i dubbel. Fred Simonsson eller Isak Arvidsson följer med som femteman.
Israel har ett mycket starkt dubbelpar och det är svårt att se hur Sverige ska kunna vinna dubbeln utan Lindstedt (som i par med Brunström har 7-1 i DC-facit).
Den 39-årige dubbelspecialisten nobbade kvalmatchen mot Nederländerna (0-5) då Rosengren valde att satsa på Arvidsson/Simonsson som spelade sin första match ihop i dessa sammanhang.
Samma vecka som ödeskvalet i Tel Aviv avgörs spelas ATP-turneringar i Wien och Basel. Lindstedt är anmäld till båda. Det går förstås inte att tolka på annat sätt än att han har för avsikt att den veckan spela på ATP-touren (om det blir Wien eller Basel beror på i vilken turnering han kvalificerar sig) och inte i DC.
Då Sverige ifjol spelade ödeskval mot Danmark valde Lindstedt att spela ATP-turneringen i Basel.
Jag tror – betonar tror – att ”Robban” nu väljer att hålla dörren åtminstone halvöppen. Typ ”Åker jag ut tidigt ställer jag gärna upp för att hjälpa Sverige i ödeskvalet”.
Även om Lindstedt resonerar så kan han bli uttagen i laget i morgon. Men det skulle självklart vara klokare av Rosengren att ställa Sveriges bäste dubbelspelare utanför morgondagens kvartett för att eventuellt plocka in honom i laget om han är tillgänglig för spel då lottningen görs dagens före matchstart.
Utan Lindstedt i laget bir Johan Brunström dubbelankare. Han har spelat DC-dubbel i par med såväl Isak Arvidsson som Fred Simonsson och vem av dem som i morgon nomineras i kvartetten och vem som åker med som femteman är av underordnad betydelse. Andreas Siljeström? Självklart ska hans namn vara med i diskussionen men "Sillen" är liksom Brunström en renodlad dubbelspecialist och kan Sverige inte ställa upp med sitt bästa par väljer Rosengren sannolikt att para ihop Brunström med en spelare som fungerar även som singelalternativ.
På tisdagseftermiddagen vet vi besked. 

Tennisens värsta rötägg har tyvärr många unga fans

Arrogant, hånfull, oförskämd -och en mycket bra spelare
 Att Nick Kyrgios ibland skämmer ut sig på banan är en sak.
Att den 21-årige australiern inte begriper att han har ett ansvar mot publik, fans, turneringar och sponsorer är betydligt värre – liksom det är att många unga talanger har honom som förebild.
Idag stängdes Kyrgios av i åtta veckor och dömdes till 25 000 dollar efter förra veckans skandal i Master-turneringen i Shanghai där rötögget från Canberra i matchen mot Mischa Zverev svarade för en av tennishistoriens värsta tankningar.
Det var hemskt att se och höra honom och jag är glad att ATP inte låtit saken bero.
Så hade förmodligen skett om det varit första gången Nick Kyrgios ballat ur men detta var bara ett i raden av exempel på att han inte har alla hästar hemma.
Det går att förstå att spelare ibland tappar huvudet på banan men Nick Kyrgios har inte ens vett att skämmas efteråt. På presskonferensen efter skandalmatchen sa Kyrgios bland annat:
”Stor grej, liksom. Jag är inte skyldig någon något. Det är mitt eget val”.
Han förstår alltså inte att det är fans, turneringar och sponsorer som gör det möjligt för honom att ha tennis som yrke.
ATP erbjuder nu Kyrgios psykologhjälp och tar han emot den får australiern spela redan om tre veckor.
Är den psykolog född som på så kort tid kan ta Nick Kyrgios ur villfarelsen att sporten är mer beroende av honom än vice versa?

fredag 14 oktober 2016

Ingen optimal uppladdning för Söderlund inför SO-kvalet


Calle Söderlund är ett av två hemmahopp i kvalet
Bara två hemmahopp återfinns i Stockholm Open-kvalet som drar igång på lördagen.
Eftersom startfälten i ATP-turneringarna halverats i år delas endast två wild cards ut. 19-årige Calle Söderlund och 28-årige Patrik Rosenholm återfinns i det 16 spelare starka startfältet som gör upp om fyra platser i huvudturneringen.
Söderlund möter andraseedade Adam Pavlasek som är rankad 87 och under den senaste tiden visat mycket bra form på Challengertouren. Den 22-årige tjecken är ett bra exempel på att det inte krävs framgångar på ATP-touren eller i Grand Slam för att klättra in på 100-bästa-listan. Han har vunnit tre av de fem matcher (samtliga i år) han spelat på ATP-touren och i Grand Slam. Andra omgången i Franska mästerskapet (där han gick in som lucky loser) och kvartsfinalen i Kitzbuhel är hans främsta meriter på den nivån men poängskörden grundas i huvudsak på framgångar på Challengertouren.
Calle Söderlund var under några veckor i somras svensk tennis hetaste namn då han på ett wild card gick till semi i Challengern i Båstad och därefter vann en match i sin ATP-debut i Swedish Open.
Tyvärr har Calle inte fått bästa tänkbara uppladdning inför SO-kvalet. Två träningsdagar gick bort i början av veckan då han var sjuk och han har ännu inte riktigt hittat rätt dygnsrytm efter hemkomsten från USA där han går på college.
Patrik Rosenholm har en på papperet tacksammare uppgift i form av fransmannen Tristan Lamasine. Vid seger där väntar sannolikt 29-rankade (!) Sam Querrey som glömde att anmäla sig till turneringen men så gärna vill spela i Stockholm att han anmälde sig till kvalet. Det skulle förstås vara en jättesensation om Querrey inte tar en av de fyra platserna i huvudturneringen.

onsdag 12 oktober 2016

Susanne Celik: "Att få en WTA-turnering till i Sverige skulle betyda jättemycket"

Ericson Open i Båstad är enda tillfälle där den svenska tennispubliken har möjlighet att på hemmaplan få se landets bästa spelare i en WTA-turnering.
Jag hoppas att vi inom några år får se ytterligare en svensk WTA-turnering och varför inte då i Stockholm för att där skapa en två veckor lång tennisfest av slaget som redan finns i Båstad.
Med tanke på att svensk damtennis under de fem senaste åren varit starkare än herrtennisen och med tanke på att det på juniorsidan ser åtminstone minst lika bra ut på flick- som på pojksidan borde det finnas underlag att skapa ytterligare en WTA-turnering.
Challenge träffade i dag Sverigetrean Susanne Celik och vi pratade om bland annat damtennisens status i Sverige och om skadan som hållit henne borta sedan US Open-kvalet.

         

                                                        

När det brister för Elias styr Mikael Ymer upp intervjun inför If Stockholm Open...


Årets If Stockholm Open blir första ATP-turnering med båda bröderna Ymer i startfältet.
Challenge följde under förmiddagen Elias och Mikaels träning i Salk-hallen och fick senare en intervju med dem. Det blev åtminstone inledningsvis en lite annorlunda intervju...
Tilläggas ska också att Mikael direkt efter intervjun kom på att han använt ordet huvudperson istället för affischnamn och han vill betona att vare sig han eller brorsan ser sig som huvudpersoner i turneringen.

                                                  

tisdag 11 oktober 2016

Söderling o Aspelin stjärnor på Stockholm Opens förfest

 I dag tjuvstartade If Stockholm Open - den känslan har i alla fall säkert många av de hundratalet barn
som  fick möjlighet att spela mot exproffsen Robin Söderling och Simon Aspelin.
Challenge var på plats i Salk-hallen.